Två dagar utan promenader. Jag har på mig stegräknaren ändå. Det är skrämmande att se hur lite jag rör på mig en normal arbetsdag. Jag vet att ordet betonghäck brukar användas i ett annat sammanhang och med en annan betydelse men det ordet symboliserar så bra hur den delen av mig känns där jag sitter på min kontorsstol.
Bara gör det!, skrev Eva i ett uppmuntrande mejl till oss deltagare igår och jag bara gör det. Jag bestämmer mig för att promenera till jobbet oavsett väder. Det regnar, visserligen inte samma ösregn som igår, men det är blött och lite halt. Gårdagens ösregn har luckrat upp isgatan så på vissa ställen har till och med asfalten kommit fram.
Jag förstår inte riktigt hur mycket det regnar när jag lämnar huset så när jag kommer fram till jobbet fyrtio minuter senare är jag dyngsur, men oerhört nöjd över att jag gjorde det! (Jag är ingen mästerfotograf men bilden föreställer isgatan, regnet och min blöta jacka.)
3 kommentarer:
Fast det är klart, du ska ju inte riskera benbrott trots mina uppmuntrande mail! :)
Eva
I centrala stan plogas gatorna betydligt oftare så trottarerna är mer eller mindre bara där, det är värre när man kommer ut i bostadsområdena som brukar ha betydligt mer snö. Jag gör det! men jag gör det försiktigt. Inga benbrott om jag får bestämma. ;-)
Mycket bra jobbat! :)
Skicka en kommentar