Jag heter Eva, fyller 52 år i år och känner en stor tacksamhet över att min kropp bär mig. Matvanorna är goda men sedan jag flyttat till Bromölla har det blivit ett liv utan motion. Jag arbetar dessutom i ett datorföretag där jag sitter på rumpan hela dagarna och skulle någon föreslå att jag t.ex. ska promenera till jobbet varje dag så skulle jag skratta. Från min ytterdörr till något av de skrivbord jag sitter vid är det cirka fyra minuters promenad och jag garantera att de minutrarna är inget jag blir smal av.

Att gå med i PP3 innebär för mig ett tvång att promenera, jag skulle skämmas om jag nu har lovat och sedan inte fullföljde. De tidigare projekten som jag har deltagit i ("Fyrtornet och Släpvagnen", "Projekt: Promenad I" och "Projekt. Promenad 2") har gått bra men under PP2 svek orken mig. Det var med nöd och näppe jag slutförde. Därför är min avsikt med PP3 att promenera för jag kan skriva under på att det jag mår mycket - och jag menar verkligen mycket - bättre av att röra på mig. Det gäller både psykiskt och fysiskt.

Målet med PP3 är att ett par shorts som jag köpte november ska sitta snyggt på mig - det vill säga "löst och ledigt". Jag får på mig shorsten men jag vill ju att de ska sitt snyggt! Ett annat mål är att gå ner i vikt. Under hela mitt liv med undantag för när jag väntade Sara, har jag vägt mellan 62 och 68. Nu nöjer jag mig med målet "under 70 kilo" - blir det 69, 9 är jag nöjd.

Jag känner mig sporrad och förutom mina walking-skor som jag köpte i höstas och de svarta träningsbyxorna som också inhandlades i höstas ska jag köpa mig ett par stavar och en reflesväst, jag tror nämligen att så som jag tänker så blir jag också. Därför tänker jag mig redan som en kvinna i sina bästa år vägandes 69,9 kilo och med ett leende ger sig ut i mörkret med reflexväst och stavar - och detta med ett leende.

Ja, så var det igång!