Idag hade lillkillen skidträning, eller skidkul som skidklubben kallar det. I introduktionsbrevet som vi fick vid förra veckans träning stod det att föräldrarna gärna fick vara med och hjälpa till, iklädda varma kläder och med skidor på fötterna. Som den goda förälder jag försöker vara gjorde jag som jag blivit - inte tillsagd - men uppmanad. När klockan slog sex stod jag så där tillsammans med sex förväntansfulla barn och två ledare redo att ta mig an dagens utmaningar. Kan åttaåringarna så kan väl jag!
Här måste jag lägga in en brasklapp. Trots att jag bor i norra delen av vårt land betyder det inte att jag är någon hejare på längdåkning. Jag har åkt en hel del skidor i mitt liv men det mesta har handlat om utförsåkning. Längdskidåkning, kan jag berätta för er som inte har utövat denna ädla sport mer än till husbehov, kräver en helt annan teknik.
Utan att gå in på detaljer kan jag väl avslöja följande: åttaåringarna kan och vågar mycket mer än jag! Jag försökte hänga på så gott jag kunde men när vi skulle åka i pucklar nerför en - i mina ögon - jättebrant backe valde jag att stå över. Jag hade någon löjlig liten ursäkt till varför jag skulle stå kvar längst nere i backen och vänta medan barnen susade utför. Jag vet inte, men det är någonting med sladdriga längdåkningsskidor och pjäxor som bara sitt fast framme i tån som får mina knän att darra när jag ska ta mig utför backar. I såna lägen vet jag att jag föredrar ett par stadiga slalompjäxor och skidor med stålkant.
Det blev inte mycket till konditionsträning ikväll men jag är nöjd med den promenerad jag tog till jobbet i morse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar