Självömkansträsket

Jag vet aldrig när det ska hända. Slurp. Utan förvarning sitter jag där, fastsugen i självömkansträsket. Då tycker jag synd om mig själv, jag tycker illa om den jag är och jag hatar hur jag ser ut och känner mig. Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte vända det negativa till i alla fall någon liten del positivt. Livet känns rent ut sagt pissigt.

Jag övertygar mig själv om att det är okej för mig att inte röra på mig och att jag förtjänar, inte bara en kaka, utan hela kakpaketet. Jag tänker att det inte är någon idé att ge sig ut på en promenad eftersom jag ändå inte kommer att orka mer än max femton minuters promenerande; att övertyga mig själv om att femton minuter är bättre än ingenting alls går liksom inte - det är bara kört. Sedan, helt plötsligt och utan förvarning, släpper det där sugande träsket tag om mig; jag kan röra på mig igen, kakpaketet känns inte lika lockande och jag kan till och med tänka mig en promenad. Jag känner mig lika frågande varje gång: Vad var det som hände?!