Tidigare i veckan bjöd min morgonpromenad på en riktig hinderbana, plusgraderna gjorde att en tredjedel av sträckan var rena isgatan (den tredjedel av sträckan som varit sämst plogad och nu bestod av ett rejält snötäcke som förvandlats is). Det var inte minsta antydan till ”skrovel” på isytan som kunde underlätta promenaden . Ovanpå islagret låg dessutom en halv centimeter med vatten. Att ramla skulle med andra ord inte bara göra väldigt ont, man skulle dessutom bli väldigt blöt. Här gällde det alltså att ta det försiktigt. Det var svårt att ta vanliga steg, istället fick jag glida fram på skorna och samtidigt försöka hålla balansen. Jag tror faktiskt att skridskor hade fungerat bättre.
Nästa utmaning kom vid de mer trafikerade delarna av sträckan. Det hade varit lite si och så med plogning där också men det fanns ytor där asfalten till och med tinat fram. Naturligtvis ville vi alla ta den uppkörda vägen, gångare och cyklister, och en sak kan jag säga: cyklister beter sig som att de äger vägen! Det var mer än en gång jag kände en passerande cyklist nudda vid jackan.
När jag slutligen, och utan att någon olycka inträffat, nådde den sista delen av sträckan började det att blåsa upp. När jag kom till krönet på en backe hade det börjat blåsa rejält och eftersom gatorna i centrala delarna av den här stan är raka och totalt öppna för vindar drevs vinden in mellan husen och rakt emot mig och en tjej som gick där. Vi tittade på varandra och skrattade eftersom vi tog steg i luften utan att förflytta oss framåt, dessutom var det svårt att andas. Varje gång vinden stannade upp för att ta nya tag fick vi skynda oss så att vi hann förflytta oss framåt. Det gick - även om det gick långsamt – men fram kom jag till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar